Min bakgrund i korthet:
Jag är född den 22 februari 1939 på en liten gård, Ödesbacka, i Södra Hestra församling i västra Småland. Här växte jag upp tillsammans med far Valfrid, mor Dagmar och mina syskon Gudmund, Eva och Sören. Jag har många ljusa och varma minnen från barndomen även om vi fick växa upp under mycket enkla förhållanden utan elektricitet, telefon, varmvatten etc. För att få lite förståelse av hur det var att leva på landet Småland under första delen av förra århundradet kan man läsa "En återblick", som skrivits av min mor Dagmar Johansson. Här finns även en liten ljudinspelning av mor där hon dels sjunger och dels läser några dikter av morbror Levi.
1947 drabbades familjen mycket hårt då far, min äldre bror, min syster och jag fick barnförlamning (polio). Min far och min äldre bror blev mest sjuka och fick läggas in på Epidemisjukhuset i Södra Unnaryd. Därifrån fördes min far senare till Jönköpings Länslasarett där han avled efter att ha fått ligga i en järnlunga (respirator) ett tag. Nu stod mor ensam med ansvar för och försörjning av fyra minderåriga barn, 11, 8, 5 och 1 år och all skötsel av den lilla gården. Det blev en arbets- och slitsam tid, framför allt för mor, men också för de äldre syskonen, som på morgon och kväll och under skolloven fick arbeta hårt med alla sysslor på gården.
När min far dog gick jag i Småskolan på Lyckås - ungefär 4 kilometer från Ödesbacka. Barnförlamning var på den tiden (liksom nu) en mycket fruktad sjukdom. Alla mina saker i skolan brändes och vårt hem smittrenades med speciell gas, som fick verka i flera dygn. När jag kom tillbaka till skolan kändes det som om jag var pestsmittad. Man såg helst att jag stod i ena hörnet av skolgården medan de andra lekte tillsammans. Liknande situationer upplevde vi när vi kom in i samhället, Broaryd. Mötte vi någon på ena sidan gatan gick denne snabbt över till andra sidan. Kom vi in i någon av affärerna fick kunderna bråttom att komma ut. Så här upplevde och minns jag det som barn - men om det ur de vuxnas perspektiv var så illa vet jag inte.
Efter två år i Småskolan på Lyckås kom jag till Folkskolan i Broaryd. Där gick jag årskurs tre, fyra, fem, sex och sju. Några av mina bästa kompisar gick från årskurs sex direkt till Realskolan i Smålandsstenar. Detta var inget som min familj ansåg sig ha råd med eller möjlighet att låta mig göra. Min lärare i årskurs sju var av annan uppfattning. Han såg mig och trodde på mig och övertalade mig och min familj att jag skulle få möjlighet till fortsatta studier. Han införskaffade kursplanen för årskurs ett i realskolan och hjälpte mig att läsa in och tenta av dessa ämnen och på så sätt kom jag in i årskurs två på realskolan i Smålandsstenar. Där tog jag realexamen 1956.
Mina föräldrar tillhörde Filadelfiaförsamlingen i Broaryd. Hösten 1950 - jag var då drygt elva år - kände jag att jag måste ta ett personligt ställningstagande till att bli en kristen och efter någon veckas inre kamp lät jag döpa mig till Kristus i Filadelfiakyrkan i Broaryd den 3 september 1950. Jag har allt sedan dess varit tacksam för detta beslut och fått uppleva mycket i min gudsrelation och tillsammans med andra i den kristna gemenskapen.
Efter realexamen gick jag biologiska grenen på reallinjen på Jönköpings Högre Allmänna Läroverk och tog min studentexamen den 2 maj 1959. Studenttiden i Jönköping var intressant och utvecklande. Jag kom i kontakt med helt andra miljöer än vad jag vuxit upp i och fick lära känna många nya vänner. Mitt andliga hem hade jag i Filadelfiaförsamlingen i Jönköping.
Efter studenttiden gjorde jag militärtjänst på T4 i Hässleholm på en ammunitionsplution, där vi fick lära oss bl a att hantera och försvara tunga fordon i svår terräng. I Hässleholm fann jag min livskamrat, Susanne. Vi träffades första gången den 25 november 1959 på en fest hemma hos Inga-Lill Krantz i Hässleholm. Sedan träffades vi till och från under vintern/våren och lärde känna varandra successivt. Hösten 1960, den 17 september, förlovade vi oss på Ungdomshemmet Utsikten i Stockholm. Susanne gick på Betaniastiftelsens Sjuksköterskeskola och jag gick på Teleskolan - båda i Stockholm. Vår relation fördjupades och så småningom bestämde vi bröllopsdag. Det blev den 6 oktober 1962 och vi sammanvigdes av Einar Rimmerfors i Betelkyrkan i Hässleholm. Bröllopsfesten hölls sedan på Torstarpsgården i Tormestorp, söder om Hässleholm.
Från början bosatte vi oss på det ungdomshem för pojkar på Krukmakargatan 34, där jag bodde som ungkarl. Det var svår bostadsbrist på den här tiden (12 års bostadskö med förtur) och innan vi fick bostadsfrågan löst föddes Marita, 27 november 1963. Hon blev ungdomshemmets prinsessa. Så småningom lyckades vi med hjälp av Susannes bror, Friedrich, att få tag på en tvåa på Filipstadsbacken i Farsta och våren 1966 köpte vi vårt hus i Vendelsömalm, Haninge. Den 6 oktober 1966 (på vår fjärde bröllopsdag) föddes Åsa och den 8 april 1970 föddes Daniel.
Redan från början talade Susanne och jag om att vårt hem skulle präglas av öppenhet för människors behov - speciellt för barn och ungdomars behov. De första åren visste vi inte hur denna tanke skulle förverkligas. Vi försökte stötta och hjälpa behövande som vi mötte i vardagen men inbjöd också ensamma till familjegemenskap över större helger. Det var dock först hösten 1968 som vi i större omfattning fick öppna vårt hem och kände att här har vi en uppgift som är i samklang med vår inriktning. Strax före julen detta år flyttade fjortonåriga Renate hem till oss. Hon hade på grund av olika omständigheter ingenstans att ta vägen. Detta blev starten för vår fosterhemstid och vi har sedan under årens lopp fått förmånen att hjälpa Brigitte, Maude, Renata, Carmen och Sarah. Därutöver har vi varit stödfamilj åt en flicka och haft några korttidsplaceringar. Dessa ungdomar har under årens lopp betytt mycket för oss och påverkat vår familj positivt. På senare år har vi också stöttat och hjälpt flyktingfamiljer i Sverige, stöder fadderbarn i Indien och aktivt arbetat med vår församlings hjälparbete.
Vårt andliga hem har vi sedan vår bosättning i Haninge haft i Tyresö Pingstkyrka. Susanne var under ett antal år aktiv i söndagsskolan, drev studiecirklar för tonårsföräldrar samt arbetade med själavård. Själv är jag mötesvärd, ansvarig för kyrkans hemsida samt "ständig" sekreterare sedan 1979/80.
Hela mitt yrkesverksamma liv har jag ägnat åt analyser av och beräkningar för utvecklingen inom tele- och dataområdet. Det har gällt teknikutveckling, tjänsteutveckling och trafikal behovsutveckling som underlag för nätinvesteringar. Jag har sedan 1960 arbetat inom samma företag och den enhet som jag senast arbetade på fram till årsskiftet 2003/2004 hette Skanova (Telia). Därefter har jag gått i pension.
Under en stor del av 1999 mådde min fru Susanne inte bra. Hon hade mycket besvär från magen. Det blev successivt sämre och hon gick på läkarkontroller utan att få klart besked om vad det handlade om. Strax före jul fick hon besked att det inte var magcancer, vilket det tyvärr senare visade sig vara. Den 22 april året efter somnade hon in och lämnade oss för en bättre värld. Se vidare beskrivningen av hennes sista tid i dagboken!
Så levde jag ensam i sju år. De första åren var saknaden och längtan efter Susanne mycket påtaglig och svår. Rutinerna med arbete och en mängd ideella aktiviteter men framför allt min tro har burit mig igenom. Jag har haft gott stöd och hjälp av mina nära och kära samt vänner inom och utom församlingen.
Att ha någon vän att dela livet med är en stor gåva - det har jag 40 års positiva erfarenheter av. Så småningom började jag att se mig omkring för att om möjligt finna en ny livskamrat. Jag träffade och lärde känna några personligen - men alla bitar föll inte på plats, vilket är en förutsättning för att det skall bli bra. I början av 2006 fick jag kontakt med en kvinna via internet och vi brevväxlade så gott som dagligen med varandra utan att vi visste om varandras identiteter. Vi fann att vi hade så mycket gemensamt att det var värt att gå vidare och började samtala per telefon. Hon hette Elsie Nilsson och var ursprungligen från Bergsjö men bodde sedan många år i Jönköping. Efter ytterligare ett tag besökte jag henne när jag var på väg upp från mitt lantställe, Danhäll, i Småland. Under året fortsatte vi att träffas många gånger och vår relation växte sig allt starkare. Den 16 november 2006 förlovade vi oss och den 17 maj 2007 gifte vi oss. Senare i samma månad gick hennes flyttlass till Vendelsömalm i Haninge. Vi kompletterar varandra väl, har det gott och trivs tillsammans och har samma livsåskådning.
Varje år brukar jag skriva ett kort julbrev till mina vänner och släktingar där jag tar upp lite av varje som jag/vi upplevt under året som gått. De speglar en del av mitt liv. Här följer de senaste julbreven:
2020 2019 2018 2017 2016 2015 2014 2013 2012 2011 2010 2009 2008 2007 2006 2005 2004 2003 2002 2001 2000 1999 och 1998.